_de där med att man börjar känna långt ner i magen att man sakta börjar falla. handlöst. igen. för någon livsfarlig men magisk människa. när man tillslut börjar inse att de är nog så de måste va. eller egentligen har nog detta pågått en längre tid nu. men de är först nu man har kunnat ta sig tid. tid till att definierar vad de är som virvlar runt i magen är för något. 

kan detta egentligen hända igen såhär kort tid efter ett mödosamt & förjävligt heart break? behöver verkligen inte hjärtat mitt mer vila innan? klara det att kasta in sig i den här utblottade leken ännu en gång? nu? på en gång? vi vet ju ändå vad det i sluter kommer leda till. månader av självrannsakan, destruktivt beteende & kopiösa mängder gift.
denna tvekan bottnar som vanligt i ren & påfrestande rädsla för ännu en mödosam repris som vi tycks skymta långt där framme vid ravinens rand. för eller hur, detta kommer sluta i katastrof, det vet vi ju alla. alla vi som nånsin stött på mitt ängsliga hjärta på något sätt, vet ju det. självklart är det så.
men ändå alltid denna ständiga längtan till någon annan ändå. när ebbar den längtan ut? helt? ge mig ett datum. jag behöver verkligen en fast punkt att fokusera på, istället för på din ryggtavla med hela vintergatan på. på dina korviga lakan & sättet du drar handen genom ditt hår.
vill inte ge mig in i den här leken igen. kan jag bara inte få stå brevid & kolla på när alla andra kastar sig hals överhuvud rakt in & sen vända ryggen åt när dom sedan kravlar trasiga ut igen.
_fortsätter natten med att ordbajsa ut texter från mitt nattliga illamående med svettiga lakan under min nakna rygg med sirliga ballader klingandes i öronen.
_all denna skevhet som alltid lyser som starkast i mörkret