så jävla trasig. min kropp vill inte ha mig & jag vill inte ha den heller. skicka sin ner fläckade själ på rehab & dunka huvudet upprepande gånger i väggen.
_en lördags kväll som vi som vanligt skulle spendera med att dricka kopiösa mängder alkoholhaltiga drycker & bli kungar i våra egna liv för några timmar. vi gick förbi stans minsta krog & genom dom höga fönstrena såg jag en rygg jag kände igen. flera månader tidigare hade jag lakt benen på ryggen & aldrig kommit på tanken att gå in & då även bli tvungen att spendera oändliga minuter i samma rum som du. men ikväll känndes allt annorlunda. med vinet i mina ådrer & med en styrkesparv till höger & en till vänster om mig, tyckte jag att de som tidgare var ett skräckscenarium, ikväll, var världens bästa idé. jag skulle ju ändå inte beblanda mig med dig.
_de tog 30min, sen stod du vid vårat bord & ingen flyktväg i världen kunde rädda mig därifrån. jag hade nästan gömt hur du såg ut, hur du luktade. du frågade varför jag undvek dig, du sa att du saknade mig, undrade varför vi inte kunde vara vänner, du sa även att du alltid kommer att älska mig.
_jag flakade med blicken mellan takets dova lampr för att få tårarna att rina tillbaka & ditt bröst, där texten jag brukade fylla i med mina fingartoppar tittade fram. allt detta var alldelses för mycket att ta in på en & samma gång & jag ville bara fly därifrån.
_du bad mig att andas & jag kunde emllan tårattackerna som gång på gång fastnade i mina ögonfransar, säga att jag hatar dig, att jag var tvungen att ta bort i ditt liv för att kunna överleva själv, men samtidigt att även jag saknade oss. /but baby I'm the one who left you, you're not the one who left me/ allt detta kunde du förtså, men du påstod fräkt att jag fortfarande var kär i dig, jag svor att de inte var så. att jag hade svårt att gå med på att vi skulle bli vänner på nytt, att se att de skulle vara ett bra idé, berodde på andra anlednigar. hur blir man vän med någon som skadat en så, flera gånger om & som man desutom aldrig varit enbart vän med?
_vi gav varandra en spontan kram mitt upp i allt, men inte ens din doft kunde jag känna igen. jag antar att även dofter, personer & minnen förändras när man delas i tu. du sa sen att du var tvungen att gå tillbaka, till erat bord, till ditt liv, till henne. vi lovade halft om halft varandra att vi skulle bli vänner. me inerst inne var jag inte säker om jag i den stunden ljög för mig själv eller för dig när jag nickade instämande.
_förtrollningen bröts. du lämnade mig i kaos & försvann till din kontinent.
_om du ändå hade på bett om förlåt, på dina bara knän gett mig hundra förlåt & en jävla massa förklaringar för ditt handlande det senaste året & året där innan. skämts en stund för all skit du gett mig, gråtit en smula för din patetiska existens & ditt förjävliga beetende mot mig, hade jag kanske iaf övervägt att bli vän med dig igen. men ingenting fick jag. då, den kvällen, & inte ett ljud sen dess heller.
_skönt att få svart på vitt, att man själv växit, i sig själv. att de är sant som klyschorna säger (what doesn't kill you makes you stronger and so on) men samtidigit nästan sorligt att du själv står & trampar på samma ställe & fortfarande inte kan på riktigt förstå mig. /you're to proud to say that you've made a mistake you're a coward to the end/
_kommer kanske i framtiden få äta upp de jag just skrev. men det är ett senare problem & beslut. just nu är de här jag & de här som gäller.
_de där med att man börjar känna långt ner i magen att man sakta börjar falla. handlöst. igen. för någon livsfarlig men magisk människa. när man tillslut börjar inse att de är nog så de måste va. eller egentligen har nog detta pågått en längre tid nu. men de är först nu man har kunnat ta sig tid. tid till att definierar vad de är som virvlar runt i magen är för något.
kan detta egentligen hända igen såhär kort tid efter ett mödosamt & förjävligt heart break? behöver verkligen inte hjärtat mitt mer vila innan? klara det att kasta in sig i den här utblottade leken ännu en gång? nu? på en gång? vi vet ju ändå vad det i sluter kommer leda till. månader av självrannsakan, destruktivt beteende & kopiösa mängder gift.
denna tvekan bottnar som vanligt i ren & påfrestande rädsla för ännu en mödosam repris som vi tycks skymta långt där framme vid ravinens rand. för eller hur, detta kommer sluta i katastrof, det vet vi ju alla. alla vi som nånsin stött på mitt ängsliga hjärta på något sätt, vet ju det. självklart är det så.
men ändå alltid denna ständiga längtan till någon annan ändå. när ebbar den längtan ut? helt? ge mig ett datum. jag behöver verkligen en fast punkt att fokusera på, istället för på din ryggtavla med hela vintergatan på. på dina korviga lakan & sättet du drar handen genom ditt hår.
vill inte ge mig in i den här leken igen. kan jag bara inte få stå brevid & kolla på när alla andra kastar sig hals överhuvud rakt in & sen vända ryggen åt när dom sedan kravlar trasiga ut igen.
_fortsätter natten med att ordbajsa ut texter från mitt nattliga illamående med svettiga lakan under min nakna rygg med sirliga ballader klingandes i öronen.
_all denna skevhet som alltid lyser som starkast i mörkret
_idag har jag roat mig med att sitta på en klippa i höst solen med c & j. vi har tittat på dom vita gäsen på havet, förtärt kaffe & fika, hjälpt c med dumma frågor på quizkampen (vårat nya beroende), pratat om london, grabbar & om helgens kommande bravader. bra eftermiddag.
dessa ljuma höstvindar är inte så dumma ändå & de där med att jag numera inte har en fast punkt att gå till varje dag & att mitt hjärta är lite oroligt, de är gör inte så mycket idag. idag är det okey.
