att de alltid ska bli såhär, att hon alltid på något sätt ska få mej att gråta vid matbordet.
just idag, under dagens middag som allt var så bra,
jag berättade om mina underbara vänner
& vi verkligen diskuterade på djupet om allt mellan himel & jord.
& så helt plötsligt så släpper hon värsta bomben
"kommer du ihåg när du gjorde P ledsen?"
men klart som fan jag kommer ihåg!
jag kommer ihåg varje gång jag gjorde nån ledsen när jag var liten.
när jag var liten, förvirrad, hade aggression-probelm & var ett hopplöst barn som levde sitt eget liv.
jag var vild, galen, farlig & alla var livsrädda för mej
varje liten småsak gjorde mej arg & allt i min väg skickade jag iväg i väggen lr till golvet.
alla andras barns pyssel konstverk förstördes av min framfart
jag gjorde alla fel man kunde göra när man ville ha social-kontakt
de var väl därför som ingen frågade chans på mej någonsin när man var liten
men jag har väl mej själv att skylla

jag skäms ihjäl när andra påminner mej om den tiden
när dom berättar om att dom var rädda för mej då & garvar
jag garvar inte direkt åt dom där minnerna
jag vet att jag gjorde fel, fel, fel & åter bara fel
men jag vet inte varför jag var som jag var
kan inte försvara den flickan jag var längre
hade så mkt ilska inom mej som kom ut på helt fel sätt
jag blir så grymt ledsen när detta kommer på tals

min mamma är den mest okänsligaste i världen
bara tar upp allt igen & gör så att jag spruta tårara & stänger in mej
vill inte ta upp allt igen för tusonde gången
vill bara sluta minnas, stryka över & skapa nya glada minnen
men jag vet att de aldrig kommer bli så
detta kommer alltid leva kvar i mej & i alla andra
jag har ärr inom mej som aldrig kommer försvinna
& jag tror tyvärr att jag har gjort både synliga & osynliga ärr
på andra oskyliga små liv, på personer som idag är mina bästa vänner
ibland kan jag inte ens titta dom i ögonen för att jag skäms så
en blick kan dra upp så mkt gammalt sometimes

men allt detta har även gjort mej till den flickan lr numera kvinnan jag är idag
de finns inget lr ingen som kan skada mej,
jag har redan skadat mej själv tillräkligt
jag vet hur smärta i själen känns
jag skäms alldrig för någonting lr för mej själv
jag har skäms tillräkligt
& all min vakna tid öser jag kärlek till mina nära
för jag känner ibland att jag är skyldiga dom de
efter all smärta jag har kostat dom
men jag tror den skulden aldrig kommer bli 100% betald
& alldra mest vet jag hur de är att kämpa sej till en bättre & stabilare tillvaro
efter att förstört de försprånget men har som liten när ingen känner någon
så fick jag verkligen försöka få folk att lite & vilja vara med mej igen
vet hur de är att bygga upp ett nytt perfekt, oförsördbart rykte & fasad.
jag har lärt mej att absolute inget är grattis.