| jag | är | bara | nån | som | du | inte | minns | sen |

_en lördags kväll som vi som vanligt skulle spendera med att dricka kopiösa mängder alkoholhaltiga drycker & bli kungar i våra egna liv för några timmar. vi gick förbi stans minsta krog & genom dom höga fönstrena såg jag en rygg jag kände igen. flera månader tidigare hade jag lakt benen på ryggen & aldrig kommit på tanken att gå in & då även bli tvungen att spendera oändliga minuter i samma rum som du. men ikväll känndes allt annorlunda. med vinet i mina ådrer & med en styrkesparv till höger & en till vänster om mig, tyckte jag att de som tidgare var ett skräckscenarium, ikväll, var världens bästa idé. jag skulle ju ändå inte beblanda mig med dig.
_de tog 30min, sen stod du vid vårat bord & ingen flyktväg i världen kunde rädda mig därifrån. jag hade nästan gömt hur du såg ut, hur du luktade. du frågade varför jag undvek dig, du sa att du saknade mig, undrade varför vi inte kunde vara vänner, du sa även att du alltid kommer att älska mig.
_jag flakade med blicken mellan takets dova lampr för att få tårarna att rina tillbaka & ditt bröst, där texten jag brukade fylla i med mina fingartoppar tittade fram. allt detta var alldelses för mycket att ta in på en & samma gång & jag ville bara fly därifrån.
_du bad mig att andas & jag kunde emllan tårattackerna som gång på gång fastnade i mina ögonfransar, säga att jag hatar dig, att jag var tvungen att ta bort i ditt liv för att kunna överleva själv, men samtidigt att även jag saknade oss. /but baby I'm the one who left you, you're not the one who left me/ allt detta kunde du förtså, men du påstod fräkt att jag fortfarande var kär i dig, jag svor att de inte var så. att jag hade svårt att gå med på att vi skulle bli vänner på nytt, att se att de skulle vara ett bra idé, berodde på andra anlednigar. hur blir man vän med någon som skadat en så, flera gånger om & som man desutom aldrig varit enbart vän med?
 _vi gav varandra en spontan kram mitt upp i allt, men inte ens din doft kunde jag känna igen. jag antar att även dofter, personer & minnen förändras när man delas i tu. du sa sen att du var tvungen att gå tillbaka, till erat bord, till ditt liv, till henne. vi lovade halft om halft varandra att vi skulle bli vänner. me inerst inne var jag inte säker om jag i den stunden ljög för mig själv eller för dig när jag nickade instämande.
_förtrollningen bröts. du lämnade mig i kaos & försvann till din kontinent. 
_om du ändå hade på bett om förlåt, på dina bara knän gett mig hundra förlåt & en jävla massa förklaringar för ditt handlande det senaste året & året där innan. skämts en stund för all skit du gett mig, gråtit en smula för din patetiska existens & ditt förjävliga beetende mot mig, hade jag kanske iaf övervägt att bli vän med dig igen. men ingenting fick jag. då, den kvällen, & inte ett ljud sen dess heller.
_skönt att få svart på vitt, att man själv växit, i sig själv. att de är sant som klyschorna säger (what doesn't kill you makes you stronger and so on) men samtidigit nästan sorligt att du själv står & trampar på samma ställe & fortfarande inte kan på riktigt förstå mig. /you're to proud to say that you've made a mistake you're a coward to the end/

 
_kommer kanske i framtiden få äta upp de jag just skrev. men det är ett senare problem & beslut. just nu är de här jag & de här som gäller. 
pics:

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0