_solen hade precis gått upp när vi lyfte & lämnade London bakom oss. jag satt, trots min förjävliga flygrädsla, längst in, närmast fönstret. & utsikten när vi lämnade fastland & kom ut på öppet vatten var så overklig, känndes som det jag såg utanför mitt tjocka fönster var ifrån någon film, att allt bara vara datagjort. för vackert för att vara på riktigt. men samtidigt så fruktansvärt skrämmande. minnesbilder från alla flykrascher jag sett på discovery channel for genom mitt huvud. men jag antar att de allra vackraste, alltid, på något sätt samtidigt är livsfarligt.

 

jag vände mig till vänster & såg att mina två följeslagare redan somnat. vi flög in i ett molntäcke & melissa horn spelades på min Ipod. hela resan hade jag haft dig i mitt bakhuvud. inte riktigt kunnat slappnat av. inte på fullo varit mig själv. i en stad som jag hade förälskat mig i. 

 

 

melissa horn byttes till 'home' av edward sharpe and the magnetic zeros & jag grät dom resterande timmarna hem. att känna sig ensammast i världen i ett fullpackat plan, 10000m över vattnet med sina två bästa vänner bredvid sig, är så skevt så jag nästan blir rädd när jag tänker tillbaka på mig själv i den där flystolen. minns att jag kände mig fruktansvärt rotlös. /ah, home, let me come home, home is wherever I'm with you/ 

 

sedan dess har jag aldrig vågat lyssna på den låten igen. har snabbt bytt till nästa låt så fort jag hört introt. ibland har jag torterat mig själv med att lyssna en bit in på första versen. men sen bytt till nästa & kännt den där flygresan från helvetet komma tillbaka. 

 

 

men ikväll har jag lyssnat på hela låten. från första tonen till sista. intro, vers, refräng, vers, refräng, stick & till sist refräng x2. tom med flera gånger. testat lite vad jag klarar av & inte klarar av. så mycket jag slutat lyssna på, slutat göra, slutat tänka på sen jag tyst sa hejdå & tog dig bort & ur mitt liv. allt eftersom har jag kunnat beröra vissa saker igen, & då inse att det inte känns någonting ont alls. smärta har ju en underbar förmåga att växa bort med tiden.

 

det är 18 månader sen jag satt i de där planet hem från London med tårar rinnandes ner för mina kinder & med en klump av ovisshet i magen. men vi hann ta flera ohälsosamma turer ihop när jag kom hem igen, innan jag på riktigt sa hejdå för 6 månader sen.

 

& nu väntar jag på den dagen jag kan börja lyssna på håkan igen utan att tänka på dig. men just den delen, lär ta tid.