_minns när vi stod där tillsammans, blickandes ut över stans alkis-tätaste park & kedjerökte i tystnad. stod så nära jag vågade utan att du skulle bli illa till mods. våldta din safe zone. 

vi bröt senare tystnaden med att prata om hur gott mos resturangen vars entré vi just stod i, hade & svårighets graden i quizkampen. vi fimpade & tog en till. & till slut kunde jag bara inte hålla emot längre & pussade dig brevid din mun. du sa tyst nej & jag backade tre steg & fnissade lite, jag kunde inte se 'allvaret' i situationen tack vare all öl i min kropp. tur i oturen. du log mot mig & mitt barnsliga sätt att ta allt så bokstavligt ibland bara för att jävlas, de jag vet att du tycker är rätt charmigt ändå. du bad mig komma tillbaka & vi slöt upp i en kram. du hade din stickade tröja på dig som jag tycker så mycket om & du luktade du. trygghet & sommar. du sa att vi borde snacka lite & jag höll med, vi borde ha ett riktigt deep talk, men kanske inte här, nej kanske inte här, men vi kanske borde ha det här iaf, så vi får allt vi velat säga till varandra så länge, sakt. & så blev det.

 

 

jag minns inte alla exakta orden såhär relativit lång tid efteråt. de känns som att den där kvällen utspelades för flera år sen & inte 31 dar, som det egentligen är. det jag minns är du sa att du trodde att jag kände mer för dig än vad du gjorde för mig. jag blånekade såklart på stört, försvarsmekanismen kickade in. aldrig visa sig svag. men jag medgav sen att så måste det vara, eller så var det. punkt. det hade jag ju känt länge men inte velat känna. så vi bestämde att vi bara skulle vara vänner & jag tyckte också att det var en bra idé ändå /fast att jag egentligen ville att du skulle säga att du var kär i mig & ville för alltid ha mig sovandes i din säng om nätterna/ du berättade lite om henne & jag vill kräkas på dina fötter som var beklädda i dina favorit skor. om att hon skulle flytta till annan kontinent /mohahah/ & att detta gjorde dig så fruktansvärt ledsen. vi kramdes igen. jag pussade dig på kinden & fick en likadan tillbaka. jag fällde nästan en tår på din axel när jag berättade om vad j hade sakt två dagar innan. du gav mig tröstande ord & vi omfamnade varandra igen

 

 

våra vänner ramlade ut för en rökpause & gastade om att vi skulle komma med, men vi kunde inte bry oss mindre. vi pratade om hur fruktansvärt dåligt vi mådde, hur trasiga vi var & hur vi försökte döva de. att det nog var lika bra att vi inte fortsatte de vi påbörjade på stans pub för sådär 8 månader sen ändå. det skulle nog bara bli kaos om två trasiga människor försökte sig på något så svårt som att älska någon annan just nu.

 

allt blev en enda stor bekännelse mellan & av, två trasiga sorliga typer som önskade att livets regler kunde vara lite mer rättvisa för ett tag. jag sa att någon gång i framtiden när våra demoner flytt & livet var annorlunda så kanske vi skulle funka ändå. du instämmde & gav mig en sista kram innan vi gick tillbaka in igen in samlad trupp.

 

efter den kvällen, när vi bestämde att vi bara skulle vara vänner hädan efter & inget komplicerat mitt emellan, det jag utan att blinka, accepterade. /jag är helldre 'bara' din vän än ingenting alls. såklart/ så trodde jag ett par vecka att 'detta gick ju smärtfritt', 'men så fint att vi löst detta' & 'det här med att bara vänner, går ju hur bra som helst' & allt detta berättade jag för alla som ville höra, upprepade det flera gånger, för att i smyg samtidigt övertyga mig själv att det vara just så det var. 

men man kan inte lura sig själv hur länge som helst. wingman avslöjade mig & jag mig själv säkert redan tidigare & nu är det dom förbjudna orden allt jag kan tänka på när vi kör en match på quizkampen, inte undra på att jag alltid förlorar mot dig när allt jag kan tänka på är just de, det jag inte vågar säga eller kan tänka alla stavelser på. fan helvets jävla skit. 

så jag hoppas i smyg att vi var eviga helg ska 'råka' springa på varandra. hoppas att du ska skriva något kul i quizkampen chatten. blir löjligt glad när du gillar mina bilder på instagram. spelar utåt att allt är så bra så, att 'äsch nä det är lugnt, han & jag är bara vänner nu, & ja det känns skit bra, jag vill ändå inte vara i ett förhållande nu' & blabla blabllaaaaa. 

'snubblade' in på henns blogg här om natten & när jag läste ord om blåa ögon & såg tom en suddig bild på ett stycke arm & ett par nyckelben så fick jag ont i magen. dom där nyckelbenen vet jag myket väl att det är dina. men det är inget jag kan, eller har rätt till att göra något åt. som att spy i munnen & sen vara tvungen att svälja det igen med desamma. hålla huvudet högt & hoppas på att dom få sovtimmarna jag skrapar ihop, tillsammans med min taktik med att ständigt vara full eller/och omringad av bra människor ska bota mig nångång.