fredag. trosa. morfars begravning. få näst intill andnöd av tårar. titta ner i betong golvet när ens finaste kusiner röd gråtna ögon gör för ont. ha klump i halsen av gråt som gör att psalmerna inte går att ljuda fram från min mun. när två roser lakts av mina händer på kistan som ett hejdå, en från mig, en från syster som inte kunde närvara, gick luften ur & gråten tog slut. mitt hejdå var fulländat & min normla andning gjorde mig sällskap under den sista psalmen.

‾

begravnings-lunch med dom närmsta på trosa stadshotell. sitta till bords med mina fina kusiner. filippa. min ögonsten som kan göra vad som helst för att få mig att le. som stod lutade med sitt ängla huvud mot min mage med tårar rinandes längs hennes kinder utanför kyrkan. för lika lätt som hon lysser upp min värld, så mörknar den så fort sorgen hälsar på i hennes ögon. att hysa sån stor kärlek för någon.

¯

djupaste sorg blandat med starkaste kärlek.

blandningen gjorde mig svag men lycklig.